1837-1908 Alfred Thompson Bricher (born in Portsmouth, New Hampshire on April 10, 1837; died in Staten Island, New York on September 30, 1908) was a painter associated with White Mountain art and the Hudson River School. He began as a businessman in Boston, Massachusetts before becoming a professional painter. He studied at the Lowell Institute when not working. He also studied with Albert Bierstadt, William Morris Hunt, and others In 1868 he moved to New York City and in the 1870s primarily did maritime themed paintings.   Related Paintings of Alfred Thompson Bricher :. | Sunset in the Catskills | Hunter in the Meadows of Old Newburyport, Massachusetts | American artist Alfred Thompson Bricher | Ebbe in der Yellow Gail Bucht | Sunset in the Catskills |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Henri Evenepoel
Belgian, 1872-1899 was a Belgian artist whose most important works are associated with Fauvism. He first studied art in Brussels at the Acad??mie des Beaux-Arts between 1889 and 1890, and entered Paris's Ecole des Beaux-Arts in 1892. Evenepoel entered the atelier of Gustave Moreau in 1893, which put him in contact with Henri Matisse and Georges Rouault. The artist debuted a portrait of his cousin (Louise in Mourning) at the 1894 Salon des Artistes Français. He showed four portraits at the Salon du Champ-de-Mars in 1895 and continued to exhibit there until his death. His first solo exhibition came at the Brussels Cercle Artistique (December 1897 C January 1898). Family and friends were the artist's preferred subjects; his full-length portraits, often against a neutral background, show the influence of Edouard Manet and James Abbott McNeill Whistler. His Parisian scenes were influenced by Henri de Toulouse-Lautrec and Jean-Louis Forain.
Joachim von Sandrart
(12 May 1606 - 14 October 1688) was a German Baroque art-historian and painter, active in Amsterdam during the Dutch Golden Age. Sandrart was born in Frankfurt, but the family originated from Mons. According to Houbraken (who used his Teutsche Akademie as a primary source), he learned to read and write from the son of Theodor de Bry, Johann Theodoor de Brie and his associate Matthäus Merian, but at age 15 was so eager to learn more of the art of engraving, that he walked from Frankfurt to Prague to become a pupil of Gillis Sadelaar (also known as Aegidius Sadeler of the Sadeler family). Sadelaar in turn urged him to paint, whereupon he travelled to Utrecht in 1625 to become a pupil of Gerrit van Honthorst, and through him he met Rubens when he brought a visit to Honthorst in 1627, to recruit him for collaboration on part of his Marie de' Medici cycle. Honthorst took Sandrart along with him when he travelled to London. There he worked with Honthorst and spent time making copies of Holbein portraits for the portrait gallery of Henry Howard, 22nd Earl of Arundel. Making all of those copies only served to arouse more curiosity in the young adventurer, and in 1627 Sandrart booked a passage on a ship from London to Venice, where he was welcomed by Jan Lis (whose Bentvueghels bent name was "Pan"), and Nicolaas Ringnerus. He then set out for Bologna, where he was met by his cousin on his father's side Michael le Blond, a celebrated engraver. With him, he crossed the mountains to Florence, and from there on to Rome, where they met Pieter van Laer (whose bent name was "Bamboccio"). Sandrart became famous as a portrait-painter. After a few years he undertook a tour of Italy, traveling to Naples, where he drew studies of Mount Vesuvius, believed to be the entrance to the Elysian fields described by Virgil. From there he traveled to Malta and beyond, searching for literary sights to see and paint, and wherever he went he paid his way by selling portraits. Only when he was done traveling did he finally return to Frankfurt, where he married Johanna de Milkau. Afraid of political unrest and plague, he moved to Amsterdam with his wife in 1637.